9 Kvarter

Stadens larm mötte mig när jag klev ut genom dörren. Det öronbedövande sorlet som dagligen gett mig en dunkande huvudvärk under det gångna året fanns där även idag. Jag började gå längs gatan. Trottoaren var fylld av stressade människor som alla var på väg någonstans. En vanlig dag hade jag varit en av dem, på väg till universitetet eller till någon som behövde mig. Men idag är ingen vanlig dag. Idag är jag obetydlig. Jag har ingenstans att gå och det finns inte heller någon som behöver mig.

Mina steg var tunga, som om mina fickor var fyllda med cement. Jag kände i min högra byxficka, där fanns ingen cement, där fanns bara en tunnelbanebiljett från en resa mellan Grand Central Station och Lexington Avenue. Tunnelbanevagnen hade luktat starkt av urin och resan som tagit 20 minuter hade kostat mig allt jag hade i plånboken. Jag var nu pank och utan andra alternativ än att gå de 9 kvarteren som nu låg mellan mig och min lägenhet. Jag kände i min vänstra byxficka, där låg en liten gul hopskrynklad papperslapp. På lappen hade någon hastigt klottrat ner: ”Doktor Mark Williams klockan 12.30, Lexington Avenue.” Jag skrynklade ihop lappen på nytt och slängde den mot marken. Naivt nog hoppades jag att mina steg nu skulle bli lite lättare. Men bördan försvann inte. För varje steg jag tog kändes det snarare som att marken skulle rämna under tyngden jag bar.

Kvarteret jag gick igenom var inte främmande. De mysiga caféerna som kantade trottoaren var fyllda av studenter som alla satt och skrev uppsatser på sina bärbara datorer med en nybryggd Latte macchiato vid sin sida. En vanlig dag hade jag förmodligen suttit där tillsammans med dem och berättat en liten anekdot om den senaste föreläsningen jag hade varit på. Men idag är ingen vanlig dag, idag är jag en främling. En främling som står utanför och kikar in igenom fönstret till en värld som nu verkar vara långt borta.

Vid nästa kvarter fastande jag vid ett övergångsställe. Till höger om mig stod en man med kostym och blanka skor som pratade i telefon. Han skriker på den som han pratar med och är arg för ett affärsavtal han mist. Till vänster om mig stod det två unga killar. Den ena förbannade sin hyresvärd för att denne inte fixat lägenhetens varmvatten på en vecka och den andra gav sin sympati. En vanlig dag hade jag förstått deras frustration. Men idag är ingen vanlig dag, idag känns deras problem så triviala.

Vid det femte kvarteret hörde jag plötsligt ett klickande ljud. Jag tittade ner mot mina fötter och såg att mina skosnören var uppknutna. När jag böjde mig ner för att knyta dem var det någon som gick in i mig. Jag tittade upp och såg en tjej i 20 års ålder med blodsprängda ögon som tittade ner på mig. Hon bad hastigt om ursäkt med det lilla av hennes röst som hon hade kvar och stapplade på vingliga ben vidare längs gatan. En vanlig dag hade jag förmodligen varit henne hack i häll med samma blodsprängda ögon och gångstil. Men idag är ingen vanlig dag, idag oroar jag mig om jobb och ett större hus istället för blodsprängda ögon, huvudvärk och illamående.

Plötsligt vibrerade min mobil till i jackfickan. På displayen stod det ”Mamma” och med en lätt suck öppnade jag sms:et. Där stod det: ”Hoppas allt gick okej och att ni mår bra, jag vet att första besöket kan vara lite obehagligt. P.S. glöm inte att ta med en film hem till pappa och mig.” Jag la ner mobilen i fickan igen och fortsatte med om möjligt ännu tyngre steg ner längs gatan.

Med tre kvarter hem, klarade jag inte av att gå en meter till. Jag slog mig ner på en bänk under ett träd där några få solstrålar letade sig igenom grenarna. Solljuset som föll på mitt ansikte värmde och lyckades lura bort mina tankar från verkligheten under en kort sekund. Jag vaknade till från mina tankar då en affärskvinna slog sig ner bredvid mig på bänken för att läsa sin tidning. En vanlig dag hade jag antagligen försökt att tjuvläsa en kulturartikel i hennes tidning och sedan följt henne med blicken när hon rest sig och gått därifrån. Men idag är ingen vanlig dag, det var ingen kulturartikel jag fick syn på i tidningen. Nej, det var en jobbannons som springpojke hos ett It-företag som min blick fastnade på.

När jag väl insåg vad jag satt och läste så ursäktade jag mig och gick därifrån. Hur kunde jag ens fundera på att ta ett sådant simpelt jobb? Jag som skulle bli något. Jag skulle bli rik, rik nog att köpa allt det jag inte hade när jag växte upp. I samma ögonblick som tanken lämnade mig så fick jag syn på en resebyrå. Resebyrån låg i slutet av det sista kvarteret innan min lägenhet. I dess fönster stod det en skylt med de senaste erbjudandena, jag läste: Enkelbiljett till Los Angeles 500 dollar. Innan jag insåg vad jag höll på med hade jag gått in, betalt för biljetten med mitt VISA-kort och var på väg mot min lägenhet. Inte med cement-steg, nej med lätta steg och ett leende på läpparna.

Snart sprang jag runt i lägenheten och slängde ihop det nödvändigaste i min resväska. Resten packade jag ihop i flyttlådor som jag skulle skicka efter senare. Att packa ihop mina saker gick förvånansvärt smidigt, tills jag fick syn på hennes saker. Hennes tröja på sovrumsgolvet, hennes favoritfilm som låg ovanpå tv:n och hennes små gula papperslappar som hon alltid lämnade åt mig. Med en klump i halsen lyckades jag intala mig själv att det är bäst såhär. Jag är inte redo för ett sådant här ansvar, det är för hennes skull jag gör detta.

Med resväskan i ena handen och nycklarna i den andra stod jag i dörröppningen och tog mig en sista titt runt i lägenheten. Men precis när jag skulle kliva ut igenom dörren och ut från detta liv så vibrerade återigen min telefon i jackfickan. Denna gång var det från henne och det stod: ”Jag vet att detta inte var vad vi hade planerat och att du har tvivel om vi kan klara av det här. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och att jag inte har några tvivel så länge jag får vara med dig. P.S. läkaren skickade mig en bild från ultraljudet och jag tänkte att du kanske ville ha den. Det är en liten flicka.” Jag stod där i dörröppningen och stirrade på den grådaskiga bilden. I vanliga fall hade jag nog inte uppskattat den suddiga bilden. Men det här var ingen vanlig bild, det här var en bild på mitt barn, på min dotter. I det ögonblicket tog jag fram min enkelbiljett till Los Angeles och rev den mitt itu. Jag skulle ingenstans, för det här var ingen vanlig dag. Mitt gamla liv med studier, Latte macchiato och festande var kanske över, men mitt liv som far skulle precis till att börja.